Svenska dagen-fest på Furuborg 2018

När vi nu samlas till Svenska dagen-fest, är det de facto 1 år och 1 dag sen senast. I fjol under Finlands 100-års jubileum satsade Folktinget stort på sin huvudfest på Svenska Teatern, som dessutom direktsändes i TV. Då valde vi att fira en dag i förväg, söndagen 5.11. Nu är vi tillbaka på rätt dag, även om Folktinget också i år satsar stort på sin huvudfest i Åbo. Men vi firar tillsammans här ikväll i Degerby.

Svenska språket

På Svenska dagen är det ju naturligt att lite noggrannare reflektera över svenskans ställning i Finland. Har något förändrats under senare tid? Har det i såfall varit till det bättre eller sämre?

Hur är det i hemkommunen, på arbetsplatsen eller överlag i vardagen.

Hur långt klarar vi oss på svenska?

För att fräscha upp minnet har jag bläddrat i två skrifter om svenskan, nämligen Anne Suominens pamflett ”Regeringen Sipilä och svenskan” som utkom för ett år sedan, och ”Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017”. Det är alltså fråga om regeringens egna berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen. Berättelsen lämnas till riksdagen en gång per valperiod, vart fjärde år.

I Anne Suominens pamflett tar hon upp bl.a. kampen om Vasa centralsjukhus, tingsrättsreformen, skolsvenskan, skärgården, Åland och Folktinget.

Alla dessa har nagelfarits av Sipiläs regering.

Varför blev då den uteblivna, omfattande jouren vid Vasa centralsjukhus en så stor fråga för oss finlandssvenskar?

Socionomen Kjell Herberts säger ”Jourbeslutet blev något av en symbolfråga för det svenska i Finland. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över”.

Senare fick också president Niinistö skäl att uttala sig, närmare bestämt då han stadfäste lagen om jourtjänster i slutet av 2016.

Presidenten gjorde en protokollsanteckning som vägledning för det fortsatta arbetet, där han sade;

”att jourtjänsterna kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det vid överförandet råder säkerhet om att patienterna får dessa tjänster på finska eller svenska enligt eget val”.

En annan aktuell fråga just nu är Apotti, det nya patientdatasystemet som tas i bruk 2019 inom vårt sjukvårdsdistrikt HUS.

Dataprogrammets information till patienterna ska enligt uppgift vara 2-språkigt, men allt som personalen skriver in i systemet, om oss, patienter, skrivs enbart på finska.

Apottis vd förklarar att ”det är säkrare för patienterna med endast ett språk”.

Det här låter inte speciellt bra. Det betyder att läkare, vårdare och andra som använder systemet måste behärska finska, både för att skriva in material, och för att läsa uppgifter om patienter de jobbar med. Faktum är att en del av sjukvårdspersonalen inte är så bra på finskan. Hur ska de klara sig?

Också i Regeringens berättelse om tillämpningen av språklagstiftningen 2017 finns något sagt om detta. I ett sammandrag av centrala iakttagelser sägs om tillgången på personal inom social och hälsovård följande;

”Språkkunnigheten bör starkare ses som en del av personalens yrkeskunskap, och

service på kundens eget språk är en del av högklassig vård”.

Språkkunnigheten borde alltså ses som en del av yrkeskunskapen. Själv befarar jag att få hälsocentraler eller sjukhus ser det som en del av yrkeskunskapen. Kan en anställd två språk så ses det som en extra färdighet som kommer på köpet, och som det eventuellt betalas ett lönetillägg för.

Även digitaliseringen omnämns i berättelsen;

Det är oftast mer ekonomiskt och effektivt att beakta olika språkversioner under planeringen och programmering av tjänster och informationssystem än att uppdatera systemen i efterskott”.

Det här är ju tydlig vägledning för våra myndigheter, men åtminstone Apottis vd tycks ha blundat för detta.

Det blev ganska mycket, och negativt, om svenskans ställning i vårt land. Och det brukar oftast bli så, de goda nyheterna uteblir.

Jag slutar med att citera justitieminister Antti Häkkänen som säger såhär i sitt förord till berättelsen;

”Språken är till för kommunikation, inte konfrontation”

Det kan vi alla ta till oss, kommunicera på svenska, och finska. Och utgå från at det inte leder till konfrontation.

Dagens program

Som första programpunkt kommer vi att få höra sång och musik.

Det är Lela och Lasse Nybergh, som faktiskt är sommar-Ingåbor men annars huserar i Helsingfors som bjuder på sånginslagen.

Ni är varmt välkomna till vinter-Ingå ikväll!

Därefter kommer vi att få höra ett festtal, som i år hålls av jordbrukaren och redaktören Maria Wasström-Sarkola.

Varmt välkommen Maria, och jag hoppas att du hittat en positivare syn på svenskan idag i Finland, än det jag tagit upp.

Efter festtalet följer kaffeservering.

Efter kaffeserveringen fortsätter vi med sång och musik för att avsluta dagens fest med Modersmålets sång.

Till sist

Och på föreningens vägnar hoppas jag att ni noterar, och bistår vår frivilliga kaffekassa.

Hjärtligt Välkomna, än en gång.

Välkomna till lokalavdelningens årsmöte här på Wilhelmsdal 7 mars 2018.

Vi får ikväll besök av riksdagsledamot Anders Adlercreutz, som kommer att ta upp aktuella händelser i riksdagen.

Vi börjar kvällen med lokalavdelningens årsmöte. Efter det blir det kaffe, och efter kaffet får Anders ta vid.

Men först några ord om årets som gått.

Kommunalvalet

Vid senaste årsmöte som vi höll för ett år sen i slutet av mars, hade vi 9 dagar kvar av valkampanjen. En valkampanj som sträckte sig över 40 dagar, med målsättningen att få 1600 röster för SFP i Ingå.

Med 8 rösters marginal lyckades vi spräcka målsättningen, och röstresultatet resulterade i ett tilläggsmandat i fmge.

Varför gick det då så bra?

Målsättningen var full lista, dvs 40 kandidater. Dit nådde vi inte, men vi har 31 verkligt bra kandidater som utgör en bra mix med tanke på kön, ålder, utbildning, yrke. Dessutom har vi en bra täckning med kandidater i alla delar av kommunen. Könsfördelningen är perfekt 15 kvinnor och 16 män, jämt så det förslår.     

Med 15 mandat av 27 har vi en bra politisk grund att jobba från, förutsatt att vi agerar klokt.

Efter valet gick vi nu för andra gången in i förhandlingar med de övriga grupperna om fördelningen av förtroendemannaposterna, utgående från en poängsättning av valresultat och de enskilda posterna. Förhandlingarna gav ett bra resultat, vi gav bort två ordförandeposter i nämnderna, men behöll såväl styrelse- som fmge-ordförandeposterna.

Förhandlingsprocessen som pågick i en månad byggde på förtroende mellan de olika partierna i Ingå, och resultatet stärkte vår position då vi inte enbart är det största partiet i Ingå. Vi fick samtidigt med oss de övriga partierna och har hittills kunnat samarbeta brett över partigränserna för Ingås bästa.

 Presidentvalet

Under hösten startade sen nästa valkampanj, Presidentvalet. Lokalavdelningen deltog med torgkaffe-träffar utanför S-Market i januari och reklamutskick. På valdagen visade sig dock att president Niinistö skulle ta en komfortabel seger. Nils Torvalds fick endast 317 röster i Ingå och samlade därmed tredje mest röster. Omräknat i procent 9,6 %, efter Niinistö med 65,1 % och Pekka Haavisto med 13,3 %. Resultatet var nog en besvikelse, jag hade nog hoppats på en andra plats här i Ingå.

Kommande val 2018/2019

I dessa tider får man varken vila på lagrar, eller slicka såren speciellt länge. Nya val står nämligen för dörren.

Det börjar med Landskapsvalet i höst. Ingenting är väl klart kring det valet ännu. Men valdagen är fastställd till 28 november. Landskapet som kommer att omfatta Nyland och Helsingfors ska få ett fullmäktige med 99 ledamöter. SFP kan ställa upp 148 kandidater, vilket betyder att vi i Ingå också kan ställa upp 2–4 st.

Före det går faktiskt ett annat val av stapeln. Redan söndagen 18 november är det dags för församlingsvalet, där vi också brukar delta. Kandidatnomineringen till det valet avslutas 17 september.

2019 blir det sen dags för två val. Först blir det riksdagsval i april, och i juni är det dags för EU-val. Som ni hör blir det att rösta ofta, och dessutom många möjligheter att kandidera och hjälpa till med kampanjarbetet.

Aktuellt i kommunen

Komundirektören, frågan på allas läppar just nu inom kommunen är förstås, VEM ska bli vår nya kommundirektör? Fyra goda kandidater klarade sig till slutomgången, finalen, och kommunstyrelsen föreslår för fullmäktige att en av dessa väljs inkommande måndag, till ny kommundirektör.

Vem väljs då?

Det korrekta svaret just nu är att ingen ännu vet. Vår fmge-grupp samlas på söndagen och då ska det väl ändå klarna hur vår grupp gör. Men fram till dess lever vi alla i en viss ovetskap.

”det goda är att det inte kan gå helt fel, så bra kandidater har vi” är en kommentar jag hört yppas i vår grupp.

För egen del har jag listat tre viktiga egenskaper;

Ledarskap, ekonomiskt kunnande och marknadsföring.

Tre egenskaper som jag anser att vår nya KD bör besitta. Jag hoppas att fullmäktigeledamöterna tänker i liknande banor.

För den nyvalde KD är det viktigaste att hen får ett bra stöd av anställda och politiker. Och att vi Ingåbor snabbt tar till oss hen som vår direktör.

Senaste månad valdes också en ny teknisk chef, Ann-Marie Vainio, hemma från Lojo. Hon börjar jobba på kommunen genast efter påsk. En hel del renoveringar och investeringar väntar på henne så det blir ingen mjukstart, men vi får hoppas att hon snabbt kommer in i rutinerna på kommunen.

Jag avslutar översikten med att konstatera att på planläggningssidan har planeförslaget för Ingå Port lagts fram till påseende, och här i kyrkbyn börjar planeringen för Ingå Strand ta fart. Just nu pågår en arkitekttävling och efter att den avgjorts börjar sen detaljplaneringen.

Bästa festpublik, bästa vänner av svenska språket, bästa Ingåbor!

Tack för möjligheten att få tala inför er på denhär dagen då vi firar det svenska språket. Jag jobbar som redaktionschef på Svenska Yles nyheter.

Jag är journalist i själ och hjärta, och därmed är också mitt språk, mitt modersmål, det viktigaste verktyget jag har i mitt arbete.

Det svenska språket är inte bara en oerhört viktig del av min identitet, utan ett oumbärligt arbetsredskap.  

Det är alltså logiskt att jag en dag som denna vill tala om just journalistiken och svenskan, närmare bestämt medieutvecklingen och vad den har för betydelse för vårt gemensamma språk och dess framtid.

Vi har alla våra egna skäl att värna om svenskan, för mig handlar det om journalistiken. Och jag ska försöka förklara varför det i praktiken är en angelägenhet för oss alla som är måna om att svenskan lever och mår bra.

Medieutvecklingen, ja. Det är kanske en fråga som kan kännas fjärran från svenska dagen-firandet, men som i allra högsta grad angår oss alla.

Svenskan kräver nämligen arenor och rum för att överleva. Det räcker inte med skolor eller daghem. Inte heller ett svenskspråkigt universitet, ett svenskspråkigt stift eller ett aktivt kulturliv.

Inte med en paragraf i grundlagen. Inte med en tvåspråkig förvaltning. Inte ens med fonder, hur mycket pengar de än må sitta på.

Har vi inte svenskspråkiga medier - ställen där det sprids allmän information på svenska, där många samtidigt har möjlighet att tillsammans tillgodogöra sig information, där man kan debattera, skvallra, skratta och gräla på svenska - om vi inte har de arenorna, de rummen - då blir svenskan ganska snabbt bara ett språk som talas inom familjen och vid köksborden.

Då blir det nånting som till sist hamnar på ett museum eller i historieböckerna som en intressant, men förtvinande kvarleva från en förgången tid.

Bästa festpublik!

Jag vill därför hävda att de svenskspråkiga mediernas vara eller inte vara hör till de enskilt viktigaste ödesfrågorna när det gäller framtiden för vårt språk, och hur det ska gå för det som så ofta lyfts fram i alla dessa festtal - nämligen en levande tvåspråkighet.  

Men låt mig backa lite, höja blicken och teckna den lite större bilden: finlandssvenska medier (vare sig det handlar om dagstidningar, radio, tv eller webb) lever ju inte i ett vakuum här upp i ett litet ombonat hörn av världen.

Det handlar förstås om mediekrisen, som ni säkert alla vid det här laget läst eller hört om. Den framstår kanske för många som en intern angelägenhet för branschen, ett problem för oss som jobbar inom medierna, någonting vi journalister får lov att att fixa bäst vi kan, men det är nog en större fråga än så.

Vi är precis som alla andra medier del av något som jag nästan skulle vilja kalla en revolution. Något som ibland känns mera som ett kaos där var och en försöker klara sig så gott det går. Ingen har svaren, och frågan hur man ska klara sig finns överallt. Ingen har den vises sten.

Vad är det som har skapat den här oredan? Hur kunde det gå såhär?

För bara 10-15 år sedan var det ju ganska enkelt - det fanns några tv-kanaler, några radiokanaler och så dagstidningarna. Vi hade alltså en någorlunda gemensam upplevelse av verkligheten. En gemensam uppfattning om vad som hände i världen och samhället.

Talade man vid kaffebordet på jobbet, hade alla sett, hört eller läst - ungefär - samma nyheter. Det gällde också de kaffebord där samtalen fördes på finlandssvenska.

Ställ det mot dagens verklighet.

Den där intressanta nyheten man hörde igår - var det i radio, var det i tv, var det i en papperstidning?

Eller kanske jag såg det någonstans på webben? Eller kanske det var en blogg? Eller kanske en youtube-video eller i en uppdatering på Facebook?

Eller som en kommentar till en kommentar på en lång diskussionstråd på Twitter. Eller var det i en rolig bild på Instagram?

Eller i ett citat som någon hade lagt ut på Snapchat? Eller var det kanske i introduktionstexten till den där filmen på Netflix?

Eller i en reklamtext där uppe i hörnet på skärmen när jag skulle betala räkningar i nätbanken?

Var det ens på svenska? Kanske det var något som kusinen från USA mejlade? Eller i en länk till en tysk artikel som kollegan skickade via Whatsapp?

Eller kanske det helt enkelt bara var något som någon sade åt mig i butikskön?

Ingen av oss tar del av allt det jag just räknade upp. Alla hoppar inte likt gräshoppor från en bit av information till en annan.

Men flödet är sanslöst i dag. Det är en kakafoni av information, rykten, påståenden, skämt, propaganda, åsikter, lögn och fakta - allt i en salig blandning.

I den här världen, den här övermättnaden av information, tycker man att det skulle finnas behov av någon som sorterar ut det viktigaste. Som säger: det här är relevant för dig, men det här kan du strunta i. Alltså det som journalister gjort i alla tider. För problemet är ju sannerligen inte bristen på information, snarare bristen på filter som gör den här störtfloden av information begriplig.

Som om informationsflödet inte i sig redan vore tillräckligt, så väljer folk i dag dessutom sin egen verklighet. Det beror på att sättet på vilket vi konsumerar medier i dag är så oerhört splittrat.

Väldigt många följer fortfarande nyhetssändningar vid givna tidpunkter i radio eller tv som man alltid har gjort, och läser papperstidningar.

Men en allt större del av publiken - och då menar jag inte tonåringar utan faktiskt ganska långt upp i vuxen ålder - de har redan för länge sedan lämnat det schemabundna radio- och tv-tittandet och papperstidningen, och övergått till nätet med dess obegränsade mängder av information.

Från tryckt papper till en fyratums mobiltelefonskärm.

Vissa hävdar att det som sker inom medievärlden just nu är den största förändringen sedan Gutenberg och boktryckarkonsten.

På nätet finns oceaner av information att vada omkring i och framförallt: man kan hitta det som bekräftar det man själv tror på.

Allt flere av oss lever i dag i våra respektive åsiktsbubblor framförallt på Facebook.

Mina damer och herrar! Facebook har i praktiken blivit 2000-talets dagstidning för en stor del av västvärlden.

Jag ska nämna ett enda forskningsresultat ikväll och den illustrerar just detta:  I en pinfärsk undersökning över internetanvändningen i Sverige konstateras det att ungdomar i åldern 16-25 år anser att Facebook är viktigare än traditionella medier (tv, radio och dagstidningar) som källa för information.

“Facebook är viktigare än traditionella medier som källa för information”.

Låt den ena meningen sjunka in och reflektera över vad allt det betyder.

Det här är viktigt att komma ihåg: de finländska mediernas största konkurrenter, vare sig det handlar om Helsingin Sanomat, Yle eller Västis är inte längre den konkurrerande lokala dagstidningen eller tv- eller radiokanalen.

Det är amerikanska IT-jättarna som Youtube, Google och framförallt Facebook som slukar all uppmärksamhet. Och har man folks uppmärksamhet så får man också annonspengarna.

På Facebook umgås vi med likasinnade och bekräftar och hejar på varandras åsikter. Vi sätter tummen upp när vi läser något vi gillar, och vi gillar det för att Facebook medvetet matar oss med sådant innehåll som vi redan gillar.

Alla hejar alltså på varandra i sina egna små sociala bubblor. Alla lika övertygade om att alla tycker lika som man själv. Vilket ju inte stämmer.

Det enda säkra är att klyftan mellan olika åsikter och olika världsbilder växer.  

Det skulle finnas mycket att säga om vad det leder till - man behöver bara se på presidentvalet i USA i övermorgon. Men det skulle kräva ett till, och betydligt längre tal.

Och det talet skulle inte ha särdeles mycket med svenska dagen-firandet att göra.

Men för att sammanfatta: vi har i dag ett överflöd av information, en djup splittring i sättet på vilket vi konsumerar media, vi har åsiktsbubblor på nätet och amerikanska mediejättar som stjäl allt utrymme.

Nu undrar ni kanske i ert stilla sinne vad den där Jungar riktigt vill ha sagt.

Var kommer svenskan och lilla Svenskfinland in i allt detta? Hur ska ett pyttelitet minoritetsspråk som vår muminsvenska hävda sig i den här mördande globala konkurrensen? Hur ska svenskspråkigt och finlandssvenskt medieinnehåll fortfarande kännas relevant i skuggan av de här jättarna?

Jo, jag är i grunden ändå rätt optimistisk för jag tror en sak inte har förändrats i oss som människor. Vi är fortfarande mest intresserade av det som angår oss själva, som vi kan relatera till, som vi kan känna igen, som vi kan känna oss trygga i. Och de flesta av oss har ett behov av att tillhöra en gemenskap och ett sammanhang av något slag.

Vårt språk, vårt modersmål, vårt verktyg för att uttrycka oss och kommunicera med varandra, det hör till det viktigaste och kanske mest intima man har.

Ingen medieutveckling i världen rår på det.

Livet är dessutom, fortsättningsvis, svenskspråkigt för väldigt många.

Det vi känner igen och kan relatera till i framförallt den lokala medierapporteringen har ofta, utan att vi alltid ens reflekterar över det, en klar språklig dimension.

Det sker uttryckligen på svenska, och just därför är det mer intressant än mycket annat. För att det handlar om oss.

Vi ironiserar över det vi kallar ankdamm, som om det vore lite pinsamt att vi plaskar omkring bland alla släktingar och halvbekantas halvbekanta. Innerst inne tror jag många trivs ganska bra i vår damm. Det är faktiskt helt ok.

När många intygar att det framförallt är det lokala de vill läsa och höra om, så säger de ju egentligen detta: jag vill känna igen mig och dem jag känner i det som skrivs och sägs.

Lokaltidningen i min födelsestad Åbo, alltså Åbo Underrättelser har en utmärkt devis och reklamslogan för sin tidning: Livet är lokalt. Så är det.

Livet är lokalt, och det är t.ex. här i Västnyland till stora delar svenskspråkigt.

Jag bara inte tror och hoppas - jag vet att det finns en beställning på att det svenskspråkiga livet, vårt lilla hörn av världen, bevakas av någon. Som berättar om den verklighet och den vardag som vi lever i.

De amerikanska mediejättarna kommer aldrig att göra det. För dem är vi en ointressant och obskyr liten folkspillra nära polcirkeln.

Och jag vet att vi har duktiga journalister som kan sitt Svenskfinland, som kan sin region och som känner sin publik. Och som vet hur man ska sortera i det överflöd av information som jag just beskrev och hitta det relevanta.

Bästa festpublik!

Jag är alltså obotlig optimist, men jag hoppas också att ni har tålamod att stöda den finlandssvenska journalistiken medan den söker sin form och framförallt sin lönsamhet.

Trots att jag vet att mycket just nu väcker både frustration och ilska i det som tidningarna och också Yle gör, hoppas jag att ni förblir oss lojala medan vi rider ut den här stormen.

Om ni överger oss nu så är risken uppenbar att ett svenskt rum försvinner. Det är den krassa sanningen.    

Men det finns inget förutbestämt i den här frågan heller.

Vårt intresse är gemensamt och tro mig - svenskan i det här landet lever och mår bra och kommer att klara av också den här utmaningen.

Svenska dagen har firats i olika former sedan 1908, och det här landets svenskspråkiga minoritet har klarat av betydligt svårare saker än det här.

Jag önskar er alla en riktigt trevlig Svenska dagen!

 

 

6.11.2016

Svenska dagen-fest på Furuborg

Hjärtligt välkomna till årets Svenska dagen fest här på Furuborg. Ett speciellt varmt välkommen hälsar jag till Jonas Jungar, som vi i dag har glädjen att ha som festtalare här.

Dagsläget

Årets Svenska dagen firas i ett vintrigt landskap, med snö och minusgrader. Det känns ovant, och bådar kanske för en lång och fin vinter? Annars är ju allt som vanligt. Klockan ställs om till vintertid, farterna sänks på våra landsvägar, osv. Vad innehåller då det här osv? Det beror säkert på oss själva, vad vi tänker på. För egen del ryms en del tråkiga förändringar in i mitt osv. Med detta inte sagt att vintertid eller vinterhastighet på nåt sätt skulle vara tråkiga. Jag tänker på vår oanvändbara tågbana, och våra snart tomma postlådor. Har ni tänkt på hur onödig kustbanan känns just nu för oss Ingåbor?

Tänk er att motorvägen en dag skulle förlängas från Kyrkslätt till Karis. Bra tänker många, Men det är innan min jämförelse med kustbanan kommer. För att jämförelsen inte ska halta byggs motorvägen, av ekonomiska skäl, utan av- och påfarter i Ingå! Inte mycket att glädjas åt, eller hur?

De tomma postlådorna blir verklighet för många av oss den 8 december. Nödvändigtvis inte alla, för posten utkörningsrutter avgör vem av oss som får morgontidningen i tid, och vem som får tidningen i otid. Kanske Degerbyborna, eller Solbergborna får morgontidningen ännu en tid framöver på morgonen? I Sjundeå fortsätter i morgonutdelningen, så det kan vara värt att täcka över Ingåskyltarna, så de sömniga morgonutdelarna inte märker att de är inne i vår kommun.

Beträffande tågtrafiken ska sägas att kommunen nog arbetar för att få en fungerande kollektivtrafik ordnad för oss Ingåbor. Tidningarnas morgonutdelning kan kommunen knappast rädda, här är det väl nog närmast att se till att vi skulle ha skapliga fibernät, och välriktade telemaster som möjliggör snabba nedladdningar av aviser och nyheter på läsplattor och datorer.

Svenska språket

Idag då vi firar Svenska Dagen är det skäl att notera at det finns både goda och dåliga nyheter på den fronten. De goda är att det inrapporteras en större förståelse för ett 2-språkigt Finland, med ökat intresse för att lära sig svenska på helfinska orter. Man har insett att språk öppnar portar. Det ger valmöjlighet för unga och välutbildade att hitta arbetsplatser i 2 – språkiga och svenskspråkiga miljöer. Också intressanta och välavlönade jobb ute i norden lockar.

De dåliga nyheterna kommer i första hand från vår SOS-regering. Regeringen har digra reformplaner på gång, som om de förverkligas, i grunden ändrar på mycket i vårt samhälle, och i vår vardag. Illavarslande är med vilken lätthet de tänkt navigera förbi kraven på språkkonsekvensbedömningar av sina reformer.

Som exempel nämner jag Svenska Österbotten, där reformen skulle flytta sjukhusverksamheten med full-jour från 2-språkiga Vasa, till enspråkiga Seinäjoki. 10 000 Österbottningar protesterade på Vasa torg mot planerna, men det noterades överhuvudtaget inte alls av regeringen. Endast en Center-partist kan ha en sån nonchalant inställning till de svenskspråkigas behov, och en sådan förkärlek för Seinäjoki. En sån här likgiltig inställning till fungerande 2-språkighet kan också bjuda på nya, otrevliga överraskningar. Och inget säger att vi här i västnyland skulle vara förskonade från dem. Men det finns hopp. Allt bygger ju på politiska beslut, som fattas i demokratisk ordning. Och hit hör också val och valdeltagande.

Vi har ett kommunalval framför oss, som kulminerar i april. Valdagen är den 9 april nästa år. Just nu söker vi efter goda kandidater till förtroendeposterna. I och för sig gör nog alla partier i Ingå det, men jag marknadsför nu inte de andra.

Är du intresserad av att ställa upp, eller vet vem som borde ställa upp, så tipsa oss. Ännu finns det rum för nya kandidater. Efter kommunalvalet, följer sen i rask takt både landskaps- och presidentval. Och sen blir det dags för riksdagsval och småningom ett nytt EU-val. Som ni märker är livet fyllt av val.

Dagens program

Dagens program fortsätter med sång av Degerbys storheter; Degerby Bortblandade Kör, under ledning av Magnus Ljungqvist. De var nyligen på en utlandsturne´, så jag vet faktiskt inte om alla korister hittat hem ännu. Men vi ser snart hur många som är på plats här. Festtalare idag är som jag tidigare nämnde Jonas Jungar. Vad han kommer att tala om är oklart för mig. Men en gissning är att det berör det svenska spåkets framtid. Det kan å andra sidan också tänkas beröra det amerikanska presidentvalet, eller jaktskrönor från älgjaktlaget uppe i Krämars. Alla förslag lika aktuella och lika viktiga.

 Efter festtalet blir det dags för kaffe.

Och på föreningens vägnar hoppas jag att ni noterar, och bistår vår frivilliga kaffekassa.

 Hjärtligt Välkomna, än en gång. 

  Kaj Karlstedt

  ordf.

Det nya året har just startat, och vanligtvis brukar vårvintern präglas av förberedelser inför vårens årsmöte. I år ser vårvintern annorlunda ut tack vare kommande riksdagsval som hålls redan 19 april. Partiet har snart nominerat alla kandidater, och kandidaterna kör som bäst igång sina egna kampanjer. Julens släktmiddagar har bytts till kampanjträffar med kampanjarbetare och valmöten med presumtiva väljare. 

I Ingå har de senaste valen varit framgångsrika för SFP. Både kommunalvalet 2102 och EU-valet 2014 var framgångsrika där vi ökade i antalet röster, och där uppställda målsättningar nåddes.  Glädjande är också att valdeltagandet i kommunen varit högt i dessa val, ja bland det högst i den Nyländska valkretsen.

Läs mer: Om riksdagsvalet

Degerby rikaste byn i Nyland

Jag tänker börja med något trevligt, nämligen gratulera Degerbyborna. Senaste vecka bjöd YLE på nyheten att Degerbyborna är rikast av västnylänningarna. Så ikväll, kan vi andra, sola oss i glansen av deras pengar, och lycka. Som tur är placerade sig också Solberg bra i tabellen, så jag kunde lämna solglasögonen där hemma.

Men vad är sen rikedom? Är det så enkelt, som hur man som person, by eller kommun placerar sig i en tabell? Eller finns det andra mått på rikedom?

Tänk om lyckan är den största av rikedomar? Vad är det i så fall, som gör oss lyckliga? Pengar, jobb, familj, hälsa, kärlek?

Svaret beror säkert på både person och tillfälle.

I kväll ska vi försöka bli lyckliga på svenska, av det svenska språket och den svenska kulturen.

Mera om det senare.

Året som gått

Jag ska göra en kort tillbakablick på året som hittills gått. Inom kommunalpolitiken har det varit lugnt i år. Hittills säger jag för att gardera mig.

Året började med uppstarten av hälso- och socialvården i egen regi, efter det 4-åriga LOST-samarbetet. Med 10 månader bakom oss kan vi väl säga att uppstarten gått bra, riktigt bra. Allt fungerar inte perfekt, tidvis har vi brist på läkartider, och egna tandläkare har vi inte lyckats anställa trots flera försök. Det har också gått ett år sen Ingahemmet kördes ner, och de boende flyttade till nybyggda Lönneberga.

I höst har de stora frågorna gällt investeringar.

Saneringen och utbyggnaden av Merituuli skola, och flytten av biblioteket till kommungården.

Alla tre besluten är tagna, och nu gäller det att i rask takt få igång projekten. I synnerhet med tanke på de drygt 200 eleverna + lärare som är evakuerade till Västankvarn. De har ett behov av, och rätten att få komma hem igen till sin skola.

Biblioteket är den största kultursatsningen på många år. Ofta är det ju så att kultur-, idrott- och ungdomsverksamhet får stryka på foten, då det är knappt om pengar. Nu lyckades det. Fullmäktige tog i rätt tid besluten, och snart ska vi förhoppningsvis ha ett nytt vardagsrum, som vi alla kan trivas i.

Före allt detta sker, ska kommunfullmäktige hinna spika nästa års budget, och slå fast skatteprocenterna.

Sparbehovet är stort, då statsandelarna kommunen får krymper, samtidigt som vi har flera stora byggnadsprojekt på gång. Och trots förslag om inbesparingar och skatteförhöjningar, kommer vi att tvingas låna mera pengar för att få budgeten att gå ihop.

Kvällens program

Nu ska jag återkomma till lyckan, och möjligheten till att bli lycklig, av närproducerad kultur.

Kvällens kulturutbud är närproducerat, och av bästa tänkbara kvalité. Vi kommer att få lyssna till sång av Emilia Sjöberg, se på folkdansuppvisning av Ingå juniorfolkdansare och till sist lyssna på Degerby Bortblandades körsång.

Andreas Elfving, färsk Degerbybo, har ställt upp som festtalare, så den delen av kvällens program är också närproducerat.

Sen kommer jag till kvällens överraskning. Nils Torvalds.

SFP:s och Svenskfinlands representant i Bryssel, i EU-parlamentet. Att han är här, är en överraskning för oss alla. Inte minst för honom själv. Men jag överlåter åt honom att själv berätta om det. De tankar som han delger oss ikväll är måhända inte närproducerade, men jag hoppas att focus delvis är på Ingå, och våra möjligheter i EU.

Redan nu framför jag ett hjärtligt Tack till dig, Nicke, för att du hann hit, och firar Svenska Dagen här tillsammans med oss i kväll.

Programmet avslutas med kaffeservering, där vi ännu hinner umgås tillsammans en stund.

Hjärtligt Välkomna, än en gång.

Kaj Karlstedt, ordf.

Välkomna

I kväll är det roligt att få firas Svenska Dagen tillsammans med er. För 1½ vecka sedan var det kommunalval, och valdagen var samtidigt slutet på en 2 månader lång och intensiv valkampanj. Och efter den intensiva period, som hösten varit, känns det bra med fest och glädje. I kväll med anledning av Svenska Dagen. Svenska Dagenfesterna har lång tradition hos oss. I Ingå-Sfp:s 100 årshistorik omtalas åtminstone de välbesökta festerna från 30-talet. Då hölls högstämda festtal och det hela föregicks av minnesstunder i kyrkan.

Kommunalvalet

Då vallokalerna stängdes, och valurnorna tömdes söndagen 28.10 visade det sig att valet på flera sätt gått bra här i Ingå. Valdeltagandet hade varit livligt, och röstnings-% var nästhögst i Nyland (efter Grankulla), trots att den sjönk lite från föregående kommunalval. Och ett livligt valdeltagande är ju en förutsättning för att demokratin ska fungera. Det andra som var bra med valet är naturligtvis valresultatet. Sfp lyckades återta 3 viktiga mandat och har nu 14 platser i det nya fullmäktige. Vi har således enkel majoritet i fulmäktige, och kan bättre än nu bevaka livsviktiga frågor. Frågor som berör vår väljarkår, och frågor som ur svenskans perspektiv är viktiga. Vi får dessutom hoppas att vi kan bygga upp en förtroendegivande politik med de övriga partierna, så att stora frågor kan få ett brett stöd i fullmäktige. Endast på det sättet kan kommunen utvecklas i positiv riktning.

Ett gott val kan ha många orsaker. Själv vill jag tacka väljarna som flitigt besökte väljarbåsen, och dessutom vill jag tacka våra 35 fantastiska kandidater som tillsammans bäddade för framgången.

Tack.

Diktatur

Under valdebatten spökade ordet ”diktatur” allt emellanåt på insändarspalterna. Varför? Varför vill andra politiska partier, och andra kandidater påstå att SFP utövat diktatur i Ingå? Varvat med påståendet att vi dessutom utövat det i 106 år. Ska man ta det bokstavligt? I så fall är vi ju dubbelt värre än t.ex. Nordkorea.

När man läser i 100-års historiken ser man att kommunens första fullmäktige valdes 1911, för 101 år sedan. Vidare kan man där läsa att under 30-talet var det så lugnt på den kommunala fronten att det ibland inte hölls val. Man valde fullmäktige med sämjoval. Under åren efter kriget var det däremot större aktivitet. Vid valet 1945 fanns 4 valförbund som kämpade om fullmäktigeplatserna, och Sfp ställde över huvudtaget inte upp.

Med detta som bakgrund, och med beaktande att det däremellan ordnats allmänna, demokratiska val kan man säkert, med gott samvete, avfärda ”diktators-pratet” som struntprat.

Kvällens program

Kvällens program fortsätter med tal av generalsekreterare Björn Månsson. Björn som själv gjorde en utmärkt valkampanj som gav honom plats i H:fors fullmäktigeförsamling. Grattis Björn.

Vidare blir det sång och musik av Patricia Borgman. Patricia studerar på musiklinjen vid Lärkkulla, och bjöd också ifjol oss, på underhållande musik.

Före Modersmålets sång och kaffeserveringen som avslutar kvällens fest kommer vi att få ta del av en pin färsk Stand up-show med Henrik Wickström. Som vanligt vet jag inte vad Henrik bjuder på, så det blir en spännande väntan för oss alla.

Kaj Karlstedt

ordf.

För mig finns tre grundprinciper som bör uppfyllas för att man skall kunna vara tillfreds med den service en kommun producerar; oberoende om det gäller åldringsvård, skolor, hälsovård, dagvård, byggnadstillsyn eller markplanering. Omvänt kan man säga att om man misslyckas med att ta dessa tre principer i beaktande så har man misslyckats i sitt uppdrag som kommunpolitiker. Grundprinciperna är:

Läs mer: Tre teser om kommunal service